EU och den fria förhandlingsrätten

Lars Lindgrens, Svensk Tranportarbejderforbund oplæg til Konferencen om EU og den frie forhandlingsret 13 dec. 2002.

Kamrater

Från det politiska och ekonomiska etablissemanget har alltid ställts krav på att fackföreningarna skall anpassa sig. När Sverige nu är medlem i EU motiverar arbetsgivarna och företagen alltid sina krav på försämringar med att vi måste anpassa oss till nivån inom de europeiska gemenskaperna.

Och kamrater, anpassning är ett fult ord i fackligt politiska samman­hang, åtminstone inom svensk fackföreningsrörelse. För ordet anpassning betyder att ge vika, att ge upp utan kamp. Och ge upp kampen för förhandlingsrätten och kollektivavtalet har vi absolut inte gjort

Tvärtom så har EU-medlemskapet skärpt kampen för att alla skall ha avtal och att avtalen följs. Svenska Transportarbetareförbundet har därför sedan ett par år en kampanj med ökade avtalskontroller. För arbetsgivarnas krav på anpassning innebär en press på arbetarna att inte följa kollektivavtalet, att acceptera individuella avtal istället för kollektiva.

I den bransch jag kommer ifrån, transportbranschen med många små företag går det väldigt enkelt att sätta press på de anställda.

Oftast arbetar ägare och anställda nära varandra och är mer eller mindre vänner och kompisar. Då går det enkelt att vid kaffebordet eller vid en öl komma överens om egna lösningar och betalningar som kortsiktigt kanske är fördelaktigt för den anställde men långsiktigt och vid minsta trubbel är rent ut sagt åt helvete.

För att ta ett exempel, betalning för övertid.

Enligt kollektivavtalet för åkeri skall övertidsbetalning ske efter 40 timmar i veckan eller för all tid utanför schemat. Istället för att följa kollektivavtalet kommer man oftast överens om en rak timlön inklusive ersättning för övertid och obekväm arbetstid.

En sådan lösning innebär att arbetsgivaren inte behöver krångla med löneuträkning och administration men den anställde förlorar alltid ekonomiskt på en sådan lösning.

Kampanjen ”Rätt lön är lika med mer lön” sätter tummen i ögat på arbetsgivarna för att få dem att följa kollektivavtalet. Hittills är det ingen medlem som förlorat ekonomiskt på en avtalskontroll, arbets­givarna är alltid skyldig pengar då kollektivavtalet inte följs.

I den fackliga rörelsen anpassar vi oss inte, åtminstone inte inom Svenska Transportarbetareförbundet. Däremot kompromissar vi.

Varje förhandling är ju som ni alla vet en kompromiss mellan olika intressen. Och kamrater, vad är våra kollektivavtal om inte dokument på kompromisser.

Med EU och EMU har attackerna på kollektivavtalen och förhand­lingsrätten ökat. Med mina exempel vill jag visa att inom service­sektorn sker attacken direkt och personligt, i köket eller soffan över en pilsner och en smörgås.

Men innan attacken nått köket och soffan har den föregåtts av en ideologisk offensiv i media.

Som sagt kravet på anpassning är av gammalt datum men argumenten varierar. Idag används EU som argument för försämringar.

Det nya med EU är att eliten motiverar sitt krav på anpassning med att produktion och verksamhet idag är global. Eliten menar att globalise­ringen minskat kollektivavtalens betydelse och att avtalen utgör hinder för utveckling av företagen.

Från politiskt håll hörs ibland att EU-regler sätter gränser för vad vi kan avtala om. Att EU-rätten minskat våra möjligheter att reglera saker och ting i kollektivavtal.

Självklart är sådana påståenden fel. Men visst har medlemskapet i EU påverkat det fackliga arbetet såväl internationellt som nationellt.

EU har komplicerat det fackliga arbetet. Komplicerat då det är före­tagen som vunnit absolut mest på EU. Vunnit ekonomiskt men också politiskt.

För med EU har företagen fått vind i seglen i sin kamp mot kollektiv­avtalen och fackföreningsrörelsen.

För EU är till för marknaden. Det är ett marknadsprojekt om än med sociala ambitioner.

Med vitboken och enhetsakten blev projektet inte bara marknads­liberalt utan nyliberalt. Och nyliberalismens hela idé bygger på avreglering. Bygger på att marknadskrafterna skall vara totalt fria. Och i den nyliberala världen hindrar facket och kollektivavtalen marknadskrafterna fria spel. Vi anses hindra och bromsa utveckling och skall därför bekämpas.

Så sambandet mellan medlemskapet i EU och angreppen på fack­föreningsrörelsen och de fackliga rättigheterna är helt klar.

Jag skall ta ett ytterligare exempel på detta hämtat från den fackliga verkligheten.

Med EU och EMU och stabilitetspakt skall ekonomer bedöma vilket utrymme som finns för löneökningar. Dessa bedömningar presenteras sedan som sanningar för förbundens avtalssekreterare. För de kommande åren bedöms utrymmet till 3.5 % och avräknat skatter och avgifter återstår 2 % är till löneökningar de kommande åren.

Det är alltså inte medlemmarna och förbunden som numera skall avgöra vad som är acceptabelt eller inte utan ekonomerna. Förhand­lingsutrymmet som förut var en kampfråga vill etablissemanget nu skall bestämmas av oberoende ekonomer.

Idag skall alltså ekonomer avgöra vad ekonomin tål av löneökningar, inte arbetsmarknadens parter. Den så kallade lönebildningen har blivit en statsangelägenhet och en ny födkrok för ekonomer.

Och några oberoende ekonomer finns inte och har aldrig funnits, de betalas av dem som har intresse av deras analyser. Fackförenings­rörelsen har med EU och stabiliseringspakt omyndigförklarats då vi idag inte anses kompetenta att ta ansvar för ekonomin.

Vår förhandlingsrätt är ograverad och givetvis försöker vi ta ut löne­ökningar utöver vad ekonomerna anser vara rimligt. Vi vägrar vara några betjänter och lakejer åt av kapitalets betalda ekonomer. Och vi tar ansvar både för våra medlemmars välfärd , för företagen och nationen.

Nu tror ju varken jag eller mitt förbund att angreppen mot fack­föreningsrörelsen skulle minska om Sverige lämnade EU eller att våra fackliga rättigheter skulle bli bättre.

Vi är med i unionen och vi måste forma vårt fackliga arbete därefter. Om ni så vill anpassa oss till medlemskapet.

Anpassa oss i betydelsen att det blivit än mer viktigt med facklig solidaritet över gränserna. En solidaritet som innebär att vi från förbundets sida står i daglig kontakt med både vår europeiska och internationella fackliga international. Det är också anledningen till att vi nu försöker utveckla vår nordiska international.

Och här vill jag passa på och göra en kraftig markering. Medlem­skapet i EU har inte inskränkt vår förhandlingsrätt. Vår förhandlings­rätt är fri men möjligheterna och förutsättningarna är som jag tidigare sagt ändrade.

Besluten i EU påverkar mer och mer våra förutsättningar till att ta tillvara våra medlemmars intressen. Vårt fackliga arbete måste därför bli mer europeiskt.

Men vad som är oerhört viktigt, det europafackliga arbetet kan aldrig och jag upprepar kan aldrig ersätta nationellt och lokalt fackligt arbete.

Det europafackliga arbetet måste alltid utgå från medlemmarnas vardag och verklighet. Förloras det fackliga perspektivet och vi börjar försöka se problem ovanifrån förlorar vi inte bara medlemmarnas förtroende utan också kampen om rättvisa och anständiga villkor i arbetslivet.

I dagsläget har kapitalet och arbetsgivarna ett stort övertag. Ett ekonomiskt och ideologiskt övertag. De kan idag till stora delar skriva dagordningen för EU.

De folkliga och fackliga protesterna mot försämringar av levnads- och arbetsvillkor ökar år från år. De inger hopp om att politikerna förmår förändra EU:s dagordning. Vi kan idag se att EMU:s och stabiliseringspaktens krav på de nationella ekonomierna börjar luckras upp.

Den uppluckringen är ett resultat av de fackliga och folkliga protesterna mot nedskärningar och svångremspolitik. EU:s dagordning börjar förändras men det är långt kvar tills dagordningen motsvarar vad vi tycker skall stå överst, välfärd och rättvisa.

Vi är övertygade om att välfärden bäst byggs utifrån nationella premisser. För vår del är det därför viktigt att de nationella parlamen­tens makt ökar och att EU blir mindre överstatligt på det ekonomiska och sociala området.

Om dagordningen för EU kommer att förändras avgörs inom de närmaste åren. Och fackföreningsrörelsen måste ta sitt ansvar för att förändra EU:s dagordning och inriktningen på politiken.

Om det arbetet kommer att bli lättare eller svårare med tio nya medlemsstater i EU skall jag låta vara osagt.

Framtidsprognoser har en tendens att slå fel, tänk bara på våra väder­leksprognoser. Jag varken kan eller vill därför ha en åsikt om hur det kommer att gå för den sociala rörelsen vid utvidgningen av EU.

Men ett är då säkert, solidariteten kommer att sättas på prov med utvidgningen av EU med länder som har betydligt sämre levnads- och arbetsförhållanden än vi.

Och hur konstigt det än låter är vårt bästa bidrag till solidaritet med arbetarna och småfolket i de nya medlemsstaterna kamp för våra nationella kollektivavtal och vår förhandlingsrätt.

För det är ju så enkelt att kan inte vi med vår tradition och vår erfarenhet behålla våra kollektivavtal och vår förhandlingsrätt hur skall då fackföreningsrörelsen i de nya medlemsstaterna kunna värna sina medlemmars arbets- och levnadsförhållanden?

Industrin och arbetsgivarna har förstått att kan de urholka och försämra kollektivavtalen, kan de begränsa förhandlingsrätten i vad de anser vara högkostnadsländer som de nordiska länderna, kan deras vinst öka.

Nu är industrin och arbetsgivarna inte så korkade och dumma så de kräver att våra kollektivavtal inte är giltiga eller att vår förhandlings­rätt skall begränsas. Det är klokare än så.

I transportbranschen går deras strategi istället ut på att förare från tredjeland och övriga EU på sina hemländers villkor skall ha full rätt att utföra transportarbete i hela unionen. Alltså vad som på EU-språk kallas social dumping.

Utan att bli alltför detaljerad så har förare som är medborgare i EU rätt att utföra tillfälligt transportarbete, så kallad cabotagetrafik. Förare från tredjeland, alltså som inte är medborgare eller saknar arbets­tillstånd i EU har inte någon rätt att utföra transportarbete inom unionen.

Nu har man inte inom EU slagit fast vad skillnaden går mellan tillfällig och varaktig arbete. Vår uppfattning är att får föraren ett återlass och slipper köra tom hem är det tillfälligt. Men är transporten schemalagd och återkommande är den permanent och då skall föraren betalas enligt vårt kollektivavtal.

Skulle vi acceptera att förare kan utföra inrikestransportarbete på sitt hemlands villkor får vi en kaotisk transportmarknad där den som är billigast får arbetet. Då konkurrerar man inte med kvalité utan med förarens arbetsvillkor. Alltså klassisk social dumping.

Med en sådan politik får vi en neråtgående prisspiral med fallande löner utan golv. Och kamrater, kollektivavtalet är just golv och den absolut bästa medicinen mot social dumping.

Enda vinnarna på social dumping i transportbranschen är transport­köparna i industrin och handeln. Förlorarna är de seriösa transport­företagen och de anställda förarna.

Och det är inget att sticka under stol med och försöka dölja. Social dumping i transportsektorn, ja i hela servicesektorn är en realitet.

Jag lär väl inte avslöja någon statshemlighet om jag säger att merparten av de illegalt anställda förarna och arbetarna i service­branscherna kommer från de baltiska länderna och Östeuropa. Alltså från länder som nu kommer att bli medlemmar i EU.

Det kommer att ta tid innan befolkningen i dessa nya medlemsländer får samma levnadsstandard som vi i Norden. Det innebär också att arbetskraftskostnaderna i dessa länder framöver kommer att vara lägre än i de nordiska länderna. För hur länge kan vi idag inte veta.

Men troligtvis kommer låga lönekostnader att vara ett av de konkurrensmedel som länderna har i kampen för tillväxt och utveckling. Därför kommer också trycket på våra kollektivavtal att öka när dessa låglöneländer blir medlemmar i EU.

Om vi skulle släppa på våra kollektivavtal och börja konkurrera med lönekostnader och anställningsvillkor skulle alla förlora utom industrin. Ett sådant handlingssätt från vår sida vore djupt osolidariskt.

Tvärtom så gäller att håller vi fast vid och kämpar för att våra kollektivavtal skall följas till punkt och pricka. Den kampen är i grund och botten en solidaritetshandling till den arbetande befolkningen i EU:s låglöneländer.

Mitt förbund är inte emot utvidgningen av EU. Men om vi menar allvar med kampen mot social dumping måste cabotagerätten undantas från arbetskraftens fria rörlighet.

Inte för alltid men under en övergångsperiod.

För tillåts transportföretag från de nya medlemsstaterna att utföra inrikestransportarbete i samtliga EU:s medlemsländer när de blir medlemmar hotas hela Västeuropas vägtransportnäring. Samtidigt försämras de östeuropeiska förarnas möjligheter att få anständiga arbetsvillkor.

Fri cabotagerätt kräver en fungerande kontrollmekanism och att rättigheter och tillstånd kan kontrolleras effektivt. Det i sin tur innebär att cabotage måste definieras och gälla på hela den gemensamma transportmarknaden. Innan vi får en sådan ordning måste cabotage­rätten begränsas.

Den här inställningen är inte särskilt unik. Det är samma hållning som intagits av Tyskland och Österrike.

Kravet på övergångsregler har inget med rasism och främlings­fientlighet att göra. Det är tvärtom ett sätt att undvika att främlings­fientliga stämningar växer sig starka.

Ordning och reda är inte högerpolitik. Tvärtom så är kravet på ordning och reda en absolut förutsättning för solidaritet och rättvisa. Och skall vi vara solidariska måste vi få enhetliga regler och en effektiv kontrollapparat som fungerar likadant inom hela EU.

Dåliga kontroller och oklara regler är det endast industrikapitalet som vinner på. Dåliga kontroller och oklara regler inbjuder till brottslighet och social dumping.

Mot främlingsfientlighet, rasism och enfaldig nationalism måste vi ställa vår internationella solidaritet. Helt enkelt att se både problemen och lösningarna ur ett fackligt perspektiv.

Högst upp på dagordningen för Svenska Transportarbetareförbundet står därför att slå vakt om kollektivavtalen och förhandlingsrätten. Då måste också vår och myndigheternas kontrollverksamhet bli bättre och effektivare. Vår för att upprätthålla kollektivavtalet, myndigheternas så att trafik och verksamhetsregler följs.

I detta ligger även att vi får en definition av vad som är varaktig verksamhet och vad som är tillfällig cabotagetrafik.

Jag vet att kan vi hålla det fackliga löftet och kan vi få våra kompisar i EU att göra samma sak kan vi utveckla välfärden i hela EU.

Vårt fackliga löfte lyder

”Vi lovar att aldrig sälja vårt arbete till lägre pris och sämre villkor än de vi lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten, att om vi håller detta löfte så måste arbetsgivaren betala.”

Tack för mig